Häromdagen såg jag Henrik Schyfferts standup-show ”Var inte rädda” (Går att se på SVTplay fram till 15 juli). Han rannsakar sig själv utifrån ett hatmejl han fått av Oden Korsriddare som bland annat påstår att Schyffert är en hycklare. Schyffert håller i stort sett med: Han säger sig ha massor av åsikter som han inte lever upp till i handling. Schyffert passar också på att dra en massa skämt som inte är rumsrena och här tycker jag att det blir intressant. Nu lämnar jag Schyffert och går över till mig själv. Jag ska ägna en kort stund åt navelskåderi.
Jag är uppväxt i ett samhälle där jag ingår i en massa olika grupper byggda på yttre och inre attribut. Jag är bland annat vit, man, svensk, pappa, barn, syskon, stockholmare, arbetarklass och skötare. Jag har också valt att ingå i en massa subkulturella grupper genom åren såsom punkare, anarkist, vegan, parsamtalare, handelsstudent, NVC:are och djurrättsaktivist. Med alla dessa gruppidentiteter har det följt både privilegier och hinder. Dessa privilegier och hinder har såklart skiftat beroende på vilken miljö jag rört mig i. Om vi tar exemplet arbetarklass skulle jag vilja påstå att den tillhörigheten var ett hinder när jag pluggade på Handelshögskolan, men en tillgång i den anarkistiska miljön.
När jag identifierar mig som tillhörande en speciell grupp får jag omedvetna och medvetna attityder både om min egen grupptillhörighet och om andra grupper. Om jag klär detta i NVC-vokabulär får jag massor av bedömningar om mig själv, om mina gruppidentiteter, om andra och deras gruppidentiteter. Vissa av dessa bedömningar innehåller värderingar jag inte står för. Historiskt, speciellt när jag varit engagerad i aktivistmiljöer, har jag försökt tränga undan bedömningar som poppat upp om andra människor. Framförallt har jag undvikit att dela dessa tankar högt med andra.
Idag tror jag att det är en kontraproduktiv väg att gå. Jag tror inte att undanträngda tankar försvinner. Jag tror att de ligger kvar och pyr under ytan. I värsta fall kanske jag omedvetet agerar utifrån dessa bedömningar jag har om andra. Tvärtom tror jag att det är bra att låta bedömningarna komma upp till ytan, uttala dem, undersöka dem och bearbeta dem.
Jag vill inte uttala mina bedömningar var som helst och med vem som helst. Jag vill hitta sammanhang där det är ok att visa sidor hos mig själv som jag inte är speciellt stolt över. Sammanhang där jag och andra kan skoja och tala allvar om bedömningarna, se vad de står för och varifrån de kommer. Jag tror att de är som trollen: när vi inte vet var de befinner sig är de läskiga och när de kommer ut i ljuset är de ofarliga.
