Jag har så långt jag kan minnas haft svårt att relatera till religion, andlighet och spiritualitet. Uppväxt i ett sekulärt Sverige har jag knappt haft någon relation till religion överhuvudtaget. Det kanske fanns någon elev i parallellklassen som kom från en frireligiös familj, som alla tyckte var lite konstig. Jag hade också några kompisar som konfirmerade sig för att de skulle få presenter när det hela var över. Och så gick vi till kyrkan och sjöng ”Den blomstertid nu kommer ” på skolavslutningen. Jag är helt enkelt uppväxt i och en produkt av ett samhälle som sätter rationalitet och vetenskap som de högsta värdet och som med skepticism och misstänksamhet betraktar allt som på det minsta sätt kan associeras med religion.
Under dessa omständigheter har det varit svårt för mig att närma mig någonting i relation till andlighet. Jag har förknippat det med någon slags mytologisk tro på en gubbe i skägg som sitter på molnen och bestämmer vem som får komma till himmelriket och vem som förtjänar att brinna i helvetet. Inte speciellt lockande med andra ord.
För mig som gammal punkare och anarkist har det därför varit befriande att läsa boken Indie Spiritualist – a non bullshit exploration of spirituality av Chris Grosso. Första gången jag såg honom var i en Youtube-video där han intervjuar Ken Wilber. Efter det stötte jag på honom lite här och där och i somras köpte jag boken.
Chris Grosso har gjort en resa genom hardcore punk, hip hop och drogmissbruk. Efter att han blivit drogfri har han testat olika meditationer och intervjuat massor av olika andliga lärare och filosofer. Utöver nämnda Ken Wilber bland annat Ram Dass och Gabor Mate.
I boken nämner han traditionella vägar att uppleva andlighet som att meditera, utföra yoga och besöka olika gudstjänstlokaler. Det som är befriande för mig är dock hans ickekonventionella syn på upplevelsen av andlighet. Han nämner till exempel att gå på konsert, att besöka museer och att prata med människor som potentiella andliga upplevelser. En av hans största andliga upplevelser inträffade under en Van Halen konsert och han beskriver hur publiken tillsammans med musikerna i de bästa stunderna upplever ett slags kollektiv medvetande som når bortom den egna individuella upplevelsen.
Något jag kan sakna är att han inte någonstans nämner sex och intimitet som en potentiell källa till andlighet, men det hör kanske till en annan bok? Hursomhelst kan jag rekommendera boken till den som är nyfiken på andlighet, men som – liksom jag – har en tendens till allergiska reaktioner så snart ord som religion, andlighet och spiritualitet nämns.
Här kan du läsa ett blogginlägg om hur jag hittar alternativa källor till mindfulness
