”Ha, ha, ha… Du kommer att se tillbaka på denna stund och se humorn i det hela.” Jag hade just delat något sårbart och min vän skrattade. Det är möjligt att han hade rätt. Kanske kommer jag i framtiden att se tillbaka på denna stund och betrakta händelsen med ett roat leende. Men det var inte där jag befann mig i det ögonblicket. Inte heller nu när jag skriver detta ser jag humorn i det hela. Även om händelsen inte väcker så mycket sårbarhet i mig just nu, är detta en av de anledningar som gör att jag fortfarande väljer att inte umgås med min vän längre.
Händelsen påminner mig om hur viktigt ömsesidighet är för mig. Jag är inte beroende av att mina vänner håller med mig eller betraktar världen på samma sätt som jag. Det jag värdesätter är dock att vi bemöter varandra med ömsesidighet. Att vi båda har ett utbyte av relationen. Vi ger och vi tar. Och att det inte är viktigt vem som i stunden ger och vem som tar. Om det däremot bara är en person i relationen som bidrar och den andra som tar emot över en längre tid – oavsett om det handlar om materiella resurser, tid, energi eller annat – uppstår en obalans. Jag tror att det behöver finnas någon slags balans över tid i en ömsesidig relation.
När ömsesidighet saknas
När jag har bedömningar, oavsett om det handlar om underlägsenhet eller överlägsenhet gentemot andra, känner jag mig obekväm. När jag betraktar relationer i mitt liv ser jag ett mönster av att jag drar mig undan när jag har dessa bedömningar. Jag tror många av dessa relationer skulle kunna ha “räddats” om jag varit medveten om behovet av ömsesidighet. Obalansen inom ett område skulle kunna vägas upp av obalans i ett annat. Om jag exempelvis har en vän som är beroende av mycket känslomässigt stöd kanske denna inte har förmågan att lyssna på mig. Däremot kanske samma person är väldigt kreativ och bidrar till min lust att undersöka och utforska olika områden i mitt liv.
Jag tror inte att alla relationer behöver bygga på ömsesidighet. Om jag kontinuerligt kan tanka mitt behov av ömsesidighet i olika sammanhang, kan jag också uppskatta kontakt i relationer som inte är ömsesidiga. Ett exempel på detta är relationen jag har till vissa familjemedlemmar. Andra exempel kan vara relationer jag har med vissa gamla vänner eller arbetskollegor. Dessa relationer är värdefulla för mig på andra sätt.
På jakt efter jämlikhet
Utöver min egen erfarenhet av interaktioner mellan människor runt omkring mig, visar studier att de flesta människor väljer att umgås tillsammans med andra på samma nivå. Exempelvis finns det undersökningar som visar att medelinkomsten för de fem närmaste vännerna till en viss person ligger nära inkomsten för denna person. Den intuitiva kunskapen om detta finns också i gamla uttryck i vårt språk. I svenskan har vi uttrycken “lika barn leka bäst” och “kaka söker maka”. Engelskans motsvarighet tycks vara “birds of a feather stick together”. Vi verkar helt enkelt trivas med människor vi slipper jämföra oss för mycket med.
Behovens släktskap
Ju mer jag skriver om behov desto mindre uppfattar jag dem som distinkta och avgränsade från varandra. När det kommer till ömsesidighet ser jag kopplingar till respekt, balans och acceptans. Av dessa behov kopplar jag ömsesidighet mer till vänner. Vi behöver sammanhang där vi kan umgås på lika villkor och där även behovet av att bidra kan bli tillgodosett. Utan baktankar om “vad kan jag tjäna på detta?”
Vad är din erfarenhet av ömsesidighet? Hur är det att vara i situationer där behovet tillgodoses och hur är det när det inte tillgodoses? Dela gärna med dig av dina tankar.
Dela dina strategier för att tillgodose behovet av ömsesidighet i kommentaren nedan eller, om du är en premium-prenumerant på ”The Needs’ Year”, på onlineplattformen.
Detta blogginlägg publicerades ursprungligen på Empathic Way Europe’s hemsida med rubriken: Mutuality – The Needs’ Year (Week 7).
En gång i veckan pratar jag med en NVC-tränare om behov. Anmäl dig till nyhetsbrevet så får du en länk till nästa Zoom-samtal. Om vill du ta del av inspelade samtal kan du bli en premium-prenumerant. Läs mer här.
