En timme in på andra träffen händer det. Jag sitter med två familjemedlemmar i ett medlingssamtal. I tre timmar under första och andra träffen har parterna varit mer eller mindre upptagna med att försvara sin egen ståndpunkt. Viljan till fortsatt kontakt har varit så låg att jag tvivlade på om de någonsin skulle hitta tillbaka till varandra igen.
Och så… när den ena parten kan säga: “Anledningen till att jag gör som jag gör är min oförmåga. I stunden klarar jag inte av att ta ansvar för mina tillkortakommande, utan det hela kommer ut som krav om vad du måste göra”. Den andra svarar “Om du skulle kunna erkänna att det inte är mitt fel utan att det är du som inte har förmågan i den stunden, då har jag inga problem med att göra som du säger”. Och sedan “Och jag kan också se min oförmåga att ta ansvar. Jag hör mig själv säga saker som jag sedan ångrar och skäms över”.
Jag lutar mig tillbaka. Nu flyter samtalet och de behöver inte längre min hjälp för att kommunicera och skapa kontakt. Lite senare kommer de överens om en handlingsplan och alla tre går nöjda från mötet. Än idag när jag skriver detta sitter jag med ett leende på läpparna.
Det här är ett utmärkt exempel på vad som händer mellan oss, oavsett om vi är familjemedlemmar, arbetskamrater eller vänner. När vi hör kritik och skuldbeläggande är vi fullt upptagna av att försvara oss eller gå till motangrepp. Vår hjärna har inte utrymme att ta in hur situationen är för den andra. Det här är i grunden en urgammal mekanism. Vår hjärna gör allt för att skydda oss mot fara. Det här automatiska och reaktiva sättet att agera fungerar bra i en omgivning där minsta snedsteg kan innebära livsfara. Förmågan att reagera blixtsnabbt har rent evolutionärt hjälpt mänskligheten att överleva. Men det som fungerade bra på savannen fungerar inte lika bra i våra moderna samhällen. Idag ställs vi inför få situationer som är livshotande. Istället bidrar våra reaktiva responser till att skapa motsättningar och knepiga situationer.
Om vi sänker garden och blottar oss, ändras däremot situationen. Eller om vi slutar att försvara oss och är öppet nyfikna på motpartens ståndpunkt. Genom att sårbart uttrycka vad som händer inom oss eller att lyssna med empati på vad som händer hos den andra är vi med och skapar andra förutsättningar för kontakt. När vi släpper vår upptagenhet om att vi själva har rätt och är beredda på att lyssna på andra, kommer andra ha lättare att höra oss.
Det kanske låter paradoxalt, men om vi vill påverka och ha inflytande behöver vi släppa vår agenda att kontrollera andra. Om jag vill påverka andra behöver jag själv öppna upp för att låta mig påverkas. Om jag har förmågan att lyssna på dig skapar jag mycket större förutsättningar för att du också vill lyssna på mig.
Om vårt vanemässiga sätt att kommunicera inte skapar de kvaliteter jag längtar efter i mina relationer behöver jag göra något annorlunda. För att agera på ett annat sätt – ett sätt som ökar möjligheten till kontakt och samarbete – behöver vi prova att ändra på saker vi gör och säger.
Ett praktiskt sätt att göra detta är att träffa andra människor som också vill utmana sina invanda beteenden. Lite som att övningsköra. Istället för att under första körlektionen köra in i en rondell i rusningstrafik övar vi på en tom parkering. Då gör det inte så mycket om du råkar trycka på gasen istället för att bromsa. Tillsammans med andra som också vill öva kan du testa och göra misstag utan att det skadar relationerna med människor i din närhet.
______________________________________________________
Ett tillfälle där du kan träna på färdigheter som ökar din förmåga till kontakt och samarbete är en kurs som jag håller i samarbete med Friare Liv 1 september. Läs mer här.
