Den senaste tiden har jag stött på flera i NVC*-sammanhang som hävdar att kontroll inte är ett behov. Jag tror att de tänker på kontroll som en form av önskan att kontrollera ett visst utfall.
Exempelvis om någon ska diska hemma hos mig, så kan jag kontrollera att personen gör på det rätta (=mitt) sätt. Om den inte gör på mitt sätt kan jag tillrättavisa personen. Vi har nog alla varit med om en liknande situation och det skapar för det mesta inte så sköna vibbar.
Eller så lever jag i ett förhållande där jag vill veta vad min partner gör när jag inte är närvarande. Jag frågar hur det kommer sig att hen kom hem senare än överenskommet. Jag undrar vem hen pratar med i telefonen. Jag ringer själv och frågar var hen är. Detta skapar för det mesta inte heller så skön stämning.
Ovanstående exempel är för mig inte uttryck för behovet av kontroll. Min syn på kontroll som ett behov kan liknas vid förutsägbarhet och är besläktat med autonomi. Om jag inte har en aning om vad som kommer hända i mitt liv, om jag helt saknar kontroll, kommer jag troligtvis må mycket dåligt. Om jag är inspärrad mot min vilja, om jag lever mitt i ett inbördeskrig eller om jag lever i en diktatur har jag väldigt liten kontroll över min vardag. Jag kanske överlever, jag kanske finner glädje i många saker i mitt liv, men om jag inte upplever behovet av kontroll kommer jag inte att leva ett så rikt och tillfredsställande liv som jag skulle vilja.
I mitt liv upplever jag en hel del kontroll. Jag har en relativt förutsägbar inkomst som ger mig tillgång till ett hem, mat och massor av andra varor och tjänster jag betalar för. Jag har familj och vänner som finns där för mig. När jag lämnar mitt hem vet jag ungefär vad som väntar mig oavsett vad jag ska göra. Om jag vill kasta mig in i något helt okontrollerbart kan jag välja att göra det.
Jag har helt enkelt ett väldigt starkt kontrollbehov och jag gillar det!
*NVC – Nonviolent Communication
