Funderingar i min ensamhet dagen före julafton

I dag är det dan före dopparedan och jag har ingen aning om vad jag ska göra på julafton. Mina yngsta barn firar jul någon annanstans och jag har inte ansträngt mig att ta reda på hur andra ska fira denna högtid. Jag är inte medveten om att jag har någon stress eller känsla av ensamhet på grund av detta. Jag vill ändå skriva ned mina tankar, kanske mest som någon slags självterapi.

Jag har ett ganska kluvet förhållande till högtider överhuvudtaget. Fram tills jag var tonåring firade jag traditionell jul med min mamma och mina syskon. När jag var 17 år var jag punkare och anarkist och bestämde mig för att sluta fira jul med min familj. Jag ville inte heller ha några julklappar. Jag och de kompisar som inte firade jul med sin familjer brukade träffas och festa tillsammans. Några år senare flyttade jag till kollektivhus och några av oss som bodde där firade inte heller jul av olika anledningar. Jag fick således stöd i mina olika subkulturer att göra val som inte följde normen kring julfirande. Det här spillde också över på andra högtider. Varken nyår, påsk eller midsommar blev så viktigt att fira för mig.

Efter detta hade jag en period på drygt 15 år då jag, min före detta och våra barn firade högtider mer traditionellt. Jag firade alla jular tillsammans med min familj. Samtidigt jobbade jag inom vården och då och då jobbade jag under de andra högtiderna. Under de senaste åren har jag levt som ensamstående och firat högtiderna lite sporadiskt.

När jag tänker tillbaka har jag gillat alla mina olika sätt att fira. Jag förknippar inte någon av högtiderna med någon slags Norén-ångest.

Så varför sitter jag nu ensam dagen innan julafton utan planer för morgondagen? Jag gillar att gräva i mig själv och samtidigt tycker jag det är svårt att ställa mig utanför mig själv och betrakta mig objektivt. Här är några teorier om mitt handlande som farit genom huvudet på mig idag.

1. Jag är genuint ointresserad av traditionella högtider. Om jag gör något med andra är det roligt och trevligt oavsett vilket datum kalendern visar.
2. Jag är en typisk man och vårdar inte mina familjerelationer. När jag inte lever tillsammans med en kvinna som tar initiativ till att fira så händer det ingenting.
3. Jag är rädd för att vara ensam och misslyckad. Om jag låtsas att jag inte är intresserad blir jag inte besviken om jag inte blir inbjuden eller firar tillsammans med andra. Allt detta är helt omedvetet.
4. Jag är intresserad av djupare saker än gamla traditioner som bygger på vidskepelse och söker mig hellre till sammanhang där jag upplever mer mening, även om det innebär att jag bara är med mitt eget sällskap.

Kanske inget av ovanstående är sant. Eller så innehåller alla delar en del av sanningen. Vem vet? Inte jag i alla fall. Så jag lär väl fortsätta klura på temat i helgen.

God jul!