I veckan höll jag en föreläsning om husockupantrörelsen i Stockholm under andra halvan av 80-talet. Jag avslutade föreläsningen med ett utdrag av det tal jag höll vid invigningen av den fotoutställning jag och mina kamrater i föreningen Avanti Framåt anordnade hösten 2015. Talet jag höll var främst riktat till mina gamla vänner som var med och ockuperade hus och genomförde andra politiska aktioner under de turbulenta åren i slutet av 80-talet. Jag tror att talet har en mycket större målgrupp än ett gäng vilda och stökiga anarkister, så luta dig tillbaka och föreställ dig att du är en av lyssnarna till detta tal.
Nu vill jag sätta in vår rörelse i ett större perspektiv. Ni kanske tror att den här fotoutställningen enbart skildrar en femårsperiod i slutet av 80-talet; en revolutionär rörelse med drömmar om ett annat samhälle. Jag vill sätta in vår rörelse inte i ett revolutionärt utan i ett evolutionärt perspektiv. Jag skulle vilja påstå att vår fotoutställning tar avstamp vid tiden för när våra närmaste släktingar schimpansen och bonobons utvecklingslinjer skilde sig från människans för ungefär sex miljoner år sedan.
Vad är det egentligen som gör oss mänskliga? Jag vill inte gå in på vår sanna natur, forskarna ligger i luven på varandra om vi i grund och botten är krigiska eller fredliga. Om vi tittar oss runt i världen både historiskt och idag verkar vi ha kapacitet att både älska och slåss.
Vad har det här med vårt 80-tal att göra? Jo, på vägen att bli den människor vi är idag har människan genomgått en evolutionär utveckling. Vi klarade oss inte själva utan behövde samarbeta för att överleva. Vi delade maten vi skaffade mellan oss, vi utvecklade empati och tog hand om varandra. När jag ser tillbaka tycker jag mig se att vi alla sökte ett sammanhang; vi sökte efter gemenskap och tillhörighet. När jag ser oss här idag 30 år senare ser jag samma sak. Vi verkar alla vilja dela något med andra människor.
Jag klev in på Svarta Månen (ett anarkistiskt bokcafé som låg på Götgatan på Söder i Stockholm) för drygt 30 år sedan med frågan “Får jag vara med?” i huvudet. Samma typ av fråga dyker upp idag, när jag står framför er. Platsar jag i gänget? Är någon intresserad av vad jag har att säga? Är det ok att känna sig osäker och rädd? Får jag vara med?
Tillhörigheten till flocken har varit livsviktig för oss människor. En ensam människa på savannen överlevde inte länge. Därför är vi så sårbara. Att få tillhöra gruppen blir så viktigt för oss. Om vi inte får vara med reagerar vi med vår gamla nedärvda skräck för avvisande och uteslutning. Ensamma förmår vi inte mycket, men tillsammans förändrar vi världen. Så trots att jag känner mig osäker och rädd vill jag ta risken att visa mig sårbar genom att högt ställa frågan “Får jag vara med?”
