För några veckor sedan fick jag höra att en av mina äldsta vänner dött i en stroke. Först blev jag alldeles stum och kall. Sedan fylldes mitt huvud av minnen. Vi umgicks intensivt under några år under andra halvan av 80-talet. Efter det har vi inte träffats ofta, men då och då med några års mellanrum har våra vägar korsats de senaste 30 åren.
Jag tog mig tid att skriva och reflektera över hans bortgång. Vi möttes i tonåren, en viktig tid där vi bygger mycket av den identitet vi bär med oss resten av livet. Jag kan se det inflytande han har haft på mitt liv, ekon av honom lever kvar i mig. Jag lyssnar fortfarande på musik han introducerat för mig. Jag kan fortfarande skratta åt hans intelligenta underfundiga humor. Vi har båda stått med ett ben i det etablerade samhället och det andra i den alternativa subkulturen hela våra liv. Vi delade ett intresse för mellanmänskliga relationer och hur vi kan påverka samhället.
Med hans död har en bit av min referensram försvunnit. Ett perspektiv är borta. Någon som ser mig på ett annorlunda sätt än alla andra finns inte där längre. Kvar finns ett hål, ett tomrum, men också många absurda, knasiga och roliga minnen.
Att hedra
Utrymme att sörja, att hedra någon eller något som varit viktigt men som nu gått förlorat, är essentiellt för oss människor. Att stanna upp och låta oss bli berörda och uppleva hela paletten av känslor som kommer och går. Att sörja utan att klänga oss fast hjälper oss att bearbeta det som hänt och fortsätta leva våra liv.
Ibland verkar sorgen vara för smärtsamt. Istället för att sörja hänger sig vissa åt beteenden för att dämpa eller helt undvika sorg. Det kan vara att använda droger, distrahera sig med underhållning eller att fokusera på positivt tänkande.
En del som närmar sig meditation verkar värdera “non-attachment” (hittar inget bra ord på svenska, det jag kommer närmast är att inte fästa sig vid någon eller något) högt. Många historier om Buddha innehåller budskap om att undvika “attachment”. Om vi inte skapar starka band med vissa personer eller företeelser kanske vi kan undvika en del lidande. Risken är å andra sidan att vi utvecklar en likgiltighet inför andra människor. (Det går såklart att utveckla en medvetenhet om non-attachment utan likgiltighet inför andra.)
Sorg och “attachment”
Kanske är det så att sorg förutsätter “attachment”? För min egen del har jag kommit fram till att jag vill leva med en blandning av “attachment” och “non-attachment”. Kanske finns det ett begrepp för denna mix? Jag vill att de människor som står mig nära, de människor jag älskar, har en viktig plats i mitt liv. Jag vill hålla dem nära, jag vill att de är viktiga för mig och att jag är viktig för dem. Jag vill njuta av de stunder och ögonblick vi delar tillsammans. Samtidigt vill jag inte krampaktigt hålla mig fast vid eller förvänta mig specifika handlingar.
När någon av dem jag älskar på ett eller annat sätt försvinner ur mitt liv kommer jag att uppleva en saknad och ett tomrum. Jag vill ge tid för detta tomrum att fyllas igen. Under denna tid kommer jag mest troligt att uppleva sorg. I början av en förlust kan många uppleva ilska, förnekelse eller förtvivlan. För att ta sig igenom sorgen tror jag att vi behöver ha kontakt med acceptans. Acceptans innebär inte att vi behöver gilla det som har skett eller att vi inte ska försöka göra någonting för att förändra situationen. Men jag tror att vi behöver skilja på det vi kan och det vi inte kan göra någonting åt.
Källor till sorg
Sorgen kan ibland springa ur glädje. En glädje att ha upplevt en annan människa, ett annat liv. När jag blir medveten om att jag inte kommer att kunna uppleva denna glädje på samma sätt igen uppstår sorg. Både som en längtan efter något som försvunnit men också som ett hedrande av det som varit.
Sorg kan också vara kopplat till något som aldrig infriats. Händelser som inte utvecklats på det sätt vi längtar efter. Kanske livsomständigheter under en längre tid lett till att vi inte lyckats tillgodosett essentiella behov. Vi behöver också utrymme att sörja potentiella liv som aldrig realiserats.
Negativa känslor?
I NVC hänvisar vi vanligtvis inte till känslor som positiva eller negativa. Våra känslor är vår kropps sätt att signalera att ett behov är tillgodosett eller inte. Med detta förhållningssätt spelar det inte så stor roll om vi har känslor vi gillar eller inte. Våra behov – som vi kan kalla vår livskraft – lever genom oss. Så när vi sörjer kan vi se det som en påminnelse om vår längtan och vår livskraft.
Hur är det för dig att sörja? Och är det lätt för dig att vara med andra människor som sörjer?
Detta blogginlägg publicerades ursprungligen på Empathic Way Europe’s hemsida med rubriken: Mourning – The Needs’ Year (Week 10)
En gång i veckan pratar jag med en NVC-tränare om behov. Anmäl dig till nyhetsbrevet så får du en länk till nästa Zoom-samtal. Denna vecka hade jag ett samtal med Ida Rump om behovet av att sörja. Om vill du ta del av inspelade samtal kan du bli en premium-prenumerant. Läs mer här.
