Jag sitter och skriver ett prov i fysik. Det är en knepig uppgift och jag letar efter en passande ekvation i formelsamlingen. Utan ett ord kliver min lärare fram och smäller ihop boken framför mig. Jag tittar förvånat upp (jag var inte medveten om att vi inte fick använda boken under provet) och ser hans ryggtavla när han går tillbaka till katedern. Där och då formas ett beslut i mitt huvud – jag har fått nog. Det var min sista dag i gymnasiet.
Det var höst, jag var 17 år och jag gick tredje och sista året på det naturvetenskapliga programmet. Under det senaste året hade jag inte varit speciellt engagerad i skolarbetet. Istället hade jag blivit allt mer engagerad i punkscenen och den anarkistiska rörelsen i Stockholm. Kontrasten mellan mitt liv i skolan och mitt liv på kvällar och helger var enorm. Jag tillbringade min tid i ockuperade hus, bland politiska aktivister och på punkspelningar. Det var som skillnaden mellan liv och död. Denna dag i skolan blev kulmen på dessa två oförenliga världar. För mig var det ett lätt val.
Vårt behov av autonomi
Att bestämma själva, att fatta våra egna beslut, att tillgodose vårt behov av autonomi är väldigt viktigt. Det är en av de starkaste drivkrafterna i människans utveckling och historia. Jag tror att alla konflikter – oavsett om det sker mellan två personer eller manifesteras i storskaliga krig – handlar om vårt allmänmänskliga behov av autonomi. Vi är frihetsälskande varelser. Vi gillar inte att domineras av andra. Vi ser det i tre-åringens trots såväl som presidenters beslut om krigshandlingar.
Lättmanipulerade
Längtan efter autonomi är så stark att vi är beredda att strunta i både våra egna och andras behov för att försöka tillgodose behovet. De flesta av oss har själva, som föräldrar eller andra vårdnadshavare, försökt få små barn att göra som vi vill. Ibland lyckas vi genom att manipulativt säga till ett barn vad det inte får göra: “Du får inte lägga tillbaka dina leksaker i lådan”. Denna taktik brukar dock inte fungera så länge. Barnet upptäcker snart att vi manipulerar och är sedan mer i kontakt med vad det själv vill och inte vill.
Jag kan ibland se samma fenomen hos vuxna människor. Behovet av autonomi är ibland så starkt att vi låter bli att göra saker som vi egentligen vill. Bara för att någon annan säger vad vi ska göra, så väljer vi att göra något annat. Vi är hellre i opposition och gör något vi inte gillar, för att försöka uppfylla vårt behov av autonomi. På detta sätt kan vi själva ibland vara lika lättmanipulerade som små barn.
Irrationella resultat
Jag har själv i flera sammanhang kommit på mig själv med att ändra ståndpunkt, bara för att tillgodose mitt behov av autonomi. Jag minns en sommarkurs i humanekologi jag deltog i vid samma tid som kravallerna vid EU-toppmötet i Göteborg 2001. Min föreställning var att kursdeltagarna skulle vara kritiska mot de demonstranter som deltagit i kravallerna. Jag hade därför laddat upp med en arsenal av argument för att försvara demonstranterna mot polisen. Väl på plats visade det sig att kursdeltagarna kritiserade polisen och försvarade demonstranterna. Vad gjorde jag då? Jag bytte genast ståndpunkt och började argumentera mot demonstranterna och deras handlingar!
Om vi inte är medvetna om vårt behov av autonomi kan det ta sig irrationella och destruktiva uttryck. Som jag skrivit ovan är vi ofta beredda på att göra avkall på andra viktiga behov för att försäkra oss om att behovet av autonomi blir tillgodosett. Och tvärtom, om vi inte agerar för att försöka tillgodose vårt behov av autonomi kommer detta också att leda till dysfunktionella beteenden och ett disharmoniskt liv.
Påfyllnad av autonomi
Att öka min behovsmedvetenhet i allmänhet är ett sätt att balansera behovet av autonomi, både till mina egna behov och gentemot andra människor. Om jag medvetet väljer tillfällen då jag kan agera och tillgodose mitt behov av autonomi, blir det ständigt påfyllt. Då blir det lättare att hantera situationer där jag inte har lika stora möjligheter att påverka vad som sker. Eftersom jag ständigt får behovet tillgodosett, kan jag vid dessa tillfällen lättare acceptera att behovet för tillfället inte är tillgodosett.
I förhållande till andra kan jag också se till att deras behov av autonomi blir inkluderat. Oavsett ålder gillar människor att bestämma själva. När jag är i en position med större handlingsutrymme, kan jag lämna så mycket beslutsfattande som möjligt åt andra. Om jag är tillsammans med människor som av någon anledning blir överväldigade av för många val kan detta innebära att erbjuda ett fåtal val, kanske bara två. Ibland kan det faktiskt vara autonomistödjande att helt fatta ett beslut åt någon annan.
Hur ser du till att fylla på behovet av autonomi? Hur stödjer du andra att tillgodose deras behov av autonomi?
