Styrkan av att inte veta bäst
Hur många gånger har jag inte deltagit på kurser där jag haft en viss förkunskap med inställningen att jag inte kommer att lära mig något nytt? Hur många gånger har jag inte avfärdat politiska motståndares argument innan jag ens hört dem? Och hur ofta har jag trott mig veta bättre än arbetskamrater, vänner och familjemedlemmar? Och har jag haft rätt i mina antaganden? Såklart!
Individuella glasögon
Jag ser världen genom mina individuellt anpassade glasögon. Mina glasögon är designade genom miljontals år av evolution. Linserna är slipade utifrån den kultur jag vuxit upp i. Bågarna är utformade utifrån mina familjeomständigheter. Och skalmarna är böjda efter mina individuella erfarenheter och livsval. Min hjärna fungerar till stor del utifrån begrepp som bekräftelsefördom (confirmation bias) och självuppfyllande profetior.
Hjärnans kapacitet att motta information från omgivningen ytterst begränsad. Av den elektromagnetiska strålningen som omger oss kan det mänskliga ögat bara uppfatta en bråkdel. En del andra djur kan se ultraviolett ljus och vissa andra infrarött ljus. De ser en annan verklighet. Vårt nervsystem tar emot 11 miljoner bitar information per sekund genom våra sinnen. Av detta kan vårt medvetna jag bearbeta cirka 50 bitar per sekund. Vi uppfattar alltså bara väldigt små fraktioner av den objektiva verklighet som existerar utanför oss.
De kulturer vi växer upp i består av normer och förväntningar, möjligheter och skyldigheter. Vilka handlingar premieras och vilka straffas? Vad är lämpligt och olämpligt beteende? Vad är normalt och onormalt? Vi marineras av komplexa sammanhang och täta nät av meningsskapande kognitiva scheman som formar vår syn på verkligheten och vi är många gånger blinda för de konventioner vi tar för givna.
Den objektiva verkligheten
Utifrån detta kan vi undra om det finns en objektiv verklighet? Jo, fysikaliska företeelser existerar oavsett om jag är medveten om dem eller inte. Däremot kan ingen människa beskriva denna verklighet. Den filtreras genom våra sinnesorgans fysiska begränsningar, vårt medvetandes snäva informationskapacitet, vår kulturella prägling och slutligen genom vår privata, subjektiva verklighetsuppfattning. Det jag uppfattar som verkligheten har därmed passerat en rad filter. Jag är en medskapare till min egen verklighet. Många av våra personliga verklighetsuppfattningar har beröringspunkter med varandra, men ibland saknas dessa nästan helt och hållet. Lyssna till exempel på politiska motståndare som beskriver samma skeende – ibland verkar det som att de inte kan komma överens om någonting.
Minnets begränsningar
Ytterligare en utmaning är hur våra minnen fungerar. Varje gång vi återkallar ett minne lägger vi till och drar ifrån information som inte existerade i den ursprungliga händelsen. Våra minnen skiljer sig både mellan människor och också inom samma person över tid.
Och som jag skrev i mitt förra blogginlägg (Vår partiska hjärna) är våra hjärnor partiska. Hjärnan har genom tusentals generationers evolutionen utvecklats för att se till att min arvsmassa sprids vidare till nästa generation. Hjärnan är utformad i en miljö där faror lurar överallt. Ett felsteg kunde betyda slutet för både mig själv och min utvecklingslinje. Min hjärna är inte primärt fokuserad på mening, lycka och välmående. Dessa tillstånd är möjliga biprodukter i min hjärnas strävan efter att mina gener förs vidare till nästa generation.
Hjärnans begränsningar
Medvetenheten om vår hjärnas begränsningar är en stor hjälp när vi ska lära oss nya saker och när vi ska komma överens med varandra. Genom att bara följa min hjärnas agenda, kommer den att sätta krokben för mig, både i mitt lärande och i samarbete med andra. Om jag vet bättre än andra – om jag har rätt och de har fel – finns det bara ett möjligt scenario: De kan lära av mig och borde bli influerade av mina värderingar. Jag kan inte lära mig något av dem och minst av allt låta mig influeras av deras värderingar. När andra inte rättar sig efter mig tyder detta på någon brist. Om de inte är lurade, naiva eller korkade så måste de vara onda, egoistiska eller oempatiska. Varför skulle de annars motsätta sig mina enastående idéer?
Kan du vara öppen och nyfiken?
Frågan är hur du skulle reagera om du träffar någon som anser sig veta bättre än dig och som tycker att du borde byta ut dina värderingar mot dennes? Hur roligt skulle det vara att hänga med denna person? Hur troligt är det att du kommer att vilja samarbeta med en sådan person? Är det möjligt att åstadkomma hållbara förändringar när människor inte är öppna för påverkan?
Nästa gång du går en kurs eller stöter på någon som tycker annorlunda, prova att sätta på dig andra glasögon. Vad händer om du är nyfiken och öppen? Du kanske lär dig något nytt? Du kanske får kontakt med någon som efter en stund blir nyfiken på varför du tycker som du gör?
Detta blogginlägg publicerades ursprungligen på engelska på Empathic Way Europe.
Vill du lära dig mer om vår evolutionära hjärna och praktisera nya sätt att bemöta utmanande situationer? Anmäl dig då till en eller flera av kurserna i min nya serie “The NVC and Mind Series” (Kurserna ges online på engelska):
21 oktober The Power of Not Knowing All
