Jag har precis kommit hem från en vecka med sol och kalla pooldopp. När min mamma fyllde 70 år för snart ett år sedan bjöd jag henne på en resa till Kanarieöarna. Hon har ofta varit på Gran Canaria, men det var länge sedan hon var där senast. Jag tyckte det var en rolig idé att bjuda henne och att också få en vecka ihop där vi kunde hänga med varandra. Flera jag har pratat med har sagt att de aldrig skulle kunna resa bort med sin mamma och bo i samma hotellrum under en vecka. Jag kände mig ganska stolt över att jag minsann kunde tänka mig att tillbringa en vecka i sällskap med min mamma.
Och så händer såklart det oundvikliga: att irritation väcks av små händelser och uttalanden. Jag bestämde mig för att hantera dem för mig själv och låta min mamma få fira sin vecka utan att jag skulle störa med att argumentera, försvara mig eller gå till motangrepp. Även om hennes agerande är ett stimuli till min irritation är det ju faktiskt jag som är ansvarig för mina känslor. Jag vill tillägga att den absolut största tiden jag tillbringade med min mamma njöt jag och hade roligt. Så det jag beskriver nedan var en liten, liten del av vår tid tillsammans.
Jag använde mig huvudsakligen av tre metoder för att hantera irritation och andra känslor. Den första metoden var att göra en loving kindness-meditation varje dag. Bland andra var min mamma en av dem som fick vara med: ”Låt min mamma fyllas av kärlek, låt min mamma fyllas av vänlighet, låt min mamma må bra, lår min mamma vara fridfull, låt min mamma vara lycklig.” På så sätt skapade jag en grund där jag betraktar min mamma med tolerans och välvilja.
Den andra metoden var klassisk NVC. Jag försökte se den goda anledningen till varför min mamma sa och gjorde olika saker; vilka behov hon försökte tillgodose genom att säga och göra det hon gjorde. För det mesta var det här något som pågick tyst i mitt huvud och ibland så kommenterade jag högt vad jag trodde pågick inom henne.
Den tredje metoden var att aktivt jobba på mina bedömningar genom att göra en skuggövning. Många gånger (inte alltid) när vi reagerar känslomässigt på andra handlar det mer om oss själva än om dem. Vi går igång på andras handlingar för att vi själva har obearbetade saker runt det vi reagerar på. Jag gjorde så att jag satte ord på det som väcktes i mig, ”När jag hör/ser att min mamma… tänker jag att hon…/känner jag mig…” Jag försökte att inte censurera mina bedömningar. Marshall Rosenberg har sagt något i stil med ”Ju vidrigare bedömningar, desto vackrare behov”. Sedan hade jag en fiktiv dialog med henne och svarade utifrån hur jag gissade att hon skulle svara. Sista steget var att göra ett uttalande som min mamma. Jag tar det jag först projicerat och säger det som om det är jag själv som uttalar det hela. Det här är sätt där jag medvetandegör för mig själv att kanske är det så att jag själv har de tankar, åsikter etc. som jag tänker att min mamma har. Det jag tidigare inte velat se och erkänna att jag själv burit har jag projicerar på andra.
Speciellt skuggövningen fick mig att se saker hos mig själv som jag inte varit så uppmärksam på. Utan mina övningar hade jag lättare fastnat i mina bedömningar och trott på att de varit sanna. Semesterresan blev delvis en resa i mitt inre där jag förhoppningsvis har lärt känna mig själv lite bättre. Men framförallt hjälpte mina metoder mig att vara närvarande med min mamma och att vi kunde tillbringa en riktigt rolig vecka tillsammans.
