Genom mitt jobb deltar jag i en krisstödjarutbildning och kommer att ingå i Södertälje sjukhus PKL-grupp. Vid allvarliga händelser såsom större olyckor, naturkatastrofer och terrorattentat kommer jag att kallas in och vara tillgänglig för människor som behöver stöd.
Under den andra utbildningsdagen var det rollspel och jag ställde (naturligtvis) upp som frivillig. Det var verkligen skönt att kunna luta mig mot mina kunskaper och erfarenhet av Nonviolent Communication (NVC). Att kunna vara närvarande och lyssna, med en vetskap om att människor gillar att bli mottagna på ett medkännande sätt, är verkligen något jag uppskattar att jag fått lära mig genom NVC.
Det finns en hel del skrivet i ämnet krisstöd, både på svenska och engelska. Enligt några forskare (Hobfoll et al. 2007) finns det fem principer som bör vara vägledande för stödinsatsernas utformning:
– förstärka känslan av säkerhet
– förstärka känslan av självtillit och tillit till samhällets förmåga att hantera svårigheterna
– förstärka samhörighet
– lugna dem med uttalade reaktioner
– förstärka känslan av hopp.
När jag läser forskningen kring dessa fem principer gillar jag det jag ser. Det handlar mycket om att stärka människors förmåga att ta hand om sig själva genom olika stödinsatser. Jag läser in mycket av mina egna värderingar i hur ett effektivt stöd till krisdrabbade kan utformas. Det är även mycket fokus på krisstödjarnas välmående och psykiska status.
En sak jag slagits av under utbildningen är hur tilliten till samhällets institutioner och funktioner stödjer den psykiska återhämtningen hos människor som drabbats av kris. Jag tänker tillbaka på min tid som politisk aktivist och på det fokus som ofta fanns på skeenden i samhället som inte fungerade på ett sätt som vi aktivister var nöjda med. Nu är jag plötsligt med i det gäng som vill peka på hur väl samhällets institutioner fungerar.
Den andra tanken som dyker upp är hur vissa politiska partier i opposition beskriver ett samhälle i fritt fall. Det är kris och kaos och ingenting fungerar. Det är en eskalerande brottslighet och en vård i förfall. Det är gråt och tandagnissel och en jämmerdal. Jag förstår att den partipolitiska logiken gör en del av detta oundvikligt.
Det jag funderar på är hur denna retorik påverkar människors psykiska hälsa. Om allt fler människor tappar tillit och förtroende för samhällets förmåga att skapa trygghet och välfärd, vart leder det oss? Och hur kan vi som vill skapa förändringar göra det på ett sätt som inte bidrar till att vår tillit till varandra sjunker?
(Här kan du läsa lite om fördelarna med att ha hög tillit i ett samhälle.)
