Häromdagen såg jag The Killing of a Sacred Deer med mina barn. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga; om jag kan rekommendera dig som läser detta blogginlägg att se filmen eller inte. En sak är dock säker, det är ingen film du går på date med.
Filmen beskriver en materiellt framgångsrik familj, men familjemedlemmarna är märkligt tomma och distanserade. Mitt i sitt överflöd tycks de sakna liv och kontakt med varandra. Jag tycker att det är riktigt smärtsamt att se hur de förhåller sig till varandra. Pappan i familjen har kontakt med en pojke i tonåren och det dröjer ett bra tag innan orsaken till deras relation utkristalliserar sig. En bit in i filmen börjar märkliga saker hända och pappan i familjen ställs inför ett fruktansvärt val.
I mina ögon handlar filmen om skuld och skam, svek och förnekelse, hämnd och straff men kanske paradoxalt nog mest om empati. Men empati på ett väldigt kostsamt sätt. Tonårspojken har upplevt en förlust och anklagar pappan för denna förlust. Han ställer pappan inför en valsituation och i filmen mejslas dystert ut en alltmer klaustrofobisk tillvaro för familjen. Till slut ser sig pappan tvingad att göra valet. I slutscenen sker ett ordlöst möte mellan familjemedlemmarna och tonårspojken.
I detta möte finns ingen lättnad eller glädje i pojkens ögon. Jag ser inte heller någon skadeglädje eller tillfredsställt hämndbegär. Däremot anar jag en tanke, en tanke i stil med “Nu kanske du anar hur jag har känt under alla dessa år? Nu kanske du förstår hur jag har haft det?” Jag tror alla som hämnas eller tänker på hämnd mer eller mindre omedvetet bär på denna tanke. Att se andra vi tänker har förorsakat oss smärta själva lida tror jag är ett försök att få behovet av empati tillgodosett.
För mig visar filmen att hämnd inte fungerar, att vi alla betalar ett högt pris för detta sätt att försöka få empati. Ändå är det samma tankesätt som vårt fängelsesystem fungerar på. Frågan är hur vi kan skapa trygghet, säkerhet och försoning på ett sätt som inte skadar andra.
