För två veckor sedan var jag på Rival i Stockholm och genomförde en utbildning med Ross Greene, upphovsmannen till Collaborative & Proactive Solutions. Han har skrivit flera böcker, varav de flesta översatta till svenska, bland annat Vilse i skolan och Explosiva barn. Ross Greene är en underhållande och vältalig föreläsare. Han skojar en hel del, bland annat om Donald Trump (”Som tur är verkar han sova fortfarande. Världen ser ut att vara säker ett par timmar till.”).
Ross Greene jobbar med barn som har svårt att möta våra förväntningar. Han gillar inte att sätta etiketter och diagnoser på barnen. Ross Greene säger att diagnoser ibland kan vara ett stöd för att förstå ett barns problem och ibland ligger diagnosen i vägen för att möta det unika barnet och dess förutsättningar att agera i samspel med andra. Hans motstånd mot diagnoser uttrycktes bland annat i att han inte har och inte planerar att köpa DSM-IV, den handbok för diagnoser och psykiatriska sjukdomstillstånd som används brett över hela världen.
Jag kommer skriva om några av de saker jag gillade med utbildningen. Detta är inte allt vad Ross Greene förmedlade, utan det jag fann mest inspirerande. För den som vill veta mer hänvisar jag till litteraturen (se ovan). En bra start kan vara denna artikel där Helen Tranquist har sammanfattat modellen Collaborative & Proactive Solutions.
Sex förhållningssätt gentemot barn med problemskapande beteende
Ross Greene utgår från sex olika förhållningssätt i förhållande till barn som har svårigheter att möta våra förväntningar:
- Fokus ligger på problem och lösningen på dessa problem snarare än på beteendet och hur vi ska handskas med beteendet.
- Problemlösningen bygger på samarbete. Det är någonting du gör tillsammans med barnet snarare än något du gör åt barnet.
- Problemlösningen är proaktiv snarare än krishanterande. De flesta situationer kan vi förutse och därför jobba med innan de inträffar.
- Förståelse kommer före hjälpinsatser. Det är mycket lättare att hjälpa ett barn att hantera sina svårigheter om vi förstår varför barnet beter sig som det gör.
- Barn gör bra om de kan i motsats till en utspridd uppfattning om att barn gör bra om de vill. Varför skulle någon utsätta sig för andras ogillande om de har förmåga att bete sig på ett sätt som fungerar bättre?
- Att göra bra är fördelaktigt. Har vi möjlighet att välja gör vi det. Varför skulle vi välja att göra något som försätter oss i problem?
Ross Greene ställer frågan varför utmanande barn är utmanande? Hans svar är att de saknar färdigheter. De saknar de färdigheter som de flesta av oss har tillägnat oss genom livet, som flexibilitet, frustrationstolerans och problemlösningsförmåga. Vidare säger han att utmanande barn inte alltid är utmanande. De är utmanande i situationer som kräver vissa förmågor. I situationer där de behärskar de färdigheter som krävs är de inte utmanande. Dessa barn har en försenad utveckling i vissa områden och behöver stöd för att hantera situationer där deras förmågor sätts på prov.
Utmanande beteende kommunicerar att barnet inte har de färdigheter som krävs för att möta visa förväntningar. Beteendet är helt enkelt en signal att barnet saknar dessa färdigheter. Att försöka ändra beteendet löser inte problemet. Därför behöver vi som vuxna strategier för att hantera dessa problemområden.
Tre korgar för problemlösning
Ross Greene pratar om tre olika korgar för att lösa problem.
Korg A: Den vuxna bestämmer.
Korg B: Gemensam problemlösning.
Korg C: Problem vi avvaktar med.
I Korg A hamnar de problemskapande beteenden som är värda att ta ett utbrott för. Här är det den vuxna som bestämmer. Ross Greene föreslår att vi lägger så få problem som möjligt i denna korg. Ett exempel kan vara om barnet är på väg att springa ut i biltrafiken. Vi resonerar då inte med barnet utan stoppar det även om barnet får ett utbrott.
De problem som vi väljer att inte lägga energi på just nu stoppar vi i Korg C. Beteenden vi kanske inte gillar men som vi för tillfället väljer att tolerera. Det handlar inte om att ge upp eller kapitulera utan om att prioritera. Ett exempel kan vara att barnet väljer att äta all mat med sked. Det är ett problem vi väljer att inte ta ett utbrott för (Korg A) och vi kanske har tillräckligt med saker att jobba med i Korg B just nu så vi avvaktar med skedfrågan.
I Korg B lägger vi de problem vi aktivt väljer att samarbeta kring. Korg B består av tre steg:
– Empati
– Den vuxnas bekymmer
– Inbjudan till gemensam problemlösning
Empatisteget: Att samla information för att få en så klar bild som möjligt av barnets perspektiv på problemet. Ett sätt att göra detta är att fråga barnet ”Jag har sett att… (beskrivning av problemet)” följt av ”Vill du berätta vad som händer?” I detta steg kan den vuxna göra mycket för att hjälpa barnet berätta. (I mina kurser om Nonviolent Communication övar vi mycket på att stärka våra färdigheter i detta område)
Den vuxnas bekymmer: Ofta har den vuxna inte en klar bild av vad som är bekymret. Bekymret är inte de förväntningar (det önskade beteendet) den vuxna har på barnet. Bekymret är snarare vad som händer när barnet inte möter dessa förväntningar. Bekymret kan oftast sorteras in under den ena eller båda av dessa kategorier:
– Hur problemet påverkar barnet, och/eller
– Hur problemet påverkar andra
Problemlösning: Att inbjuda barnet till gemensam problemlösning som är realistisk och ömsesidigt tillfredsställande för bägge parter. Förslaget ska innehålla lösning för bägge parters angelägenheter. Barnet inbjuds att komma med ett första förslag, men lösningen är ett resultat av samarbete mellan barnet och den vuxna.
Det finns mycket mer att skriva och fördjupa sig i om detta ämne. Klicka gärna på länkarna ovan för att lära dig mer. I mina föreläsningar och kurser kan du lära dig mycket mer om hur vi kan samarbeta och finna gemensamma lösningar och hur vi tränar oss på att bemöta andra med empati. Här kan du finna mer information om mina kommande kurser.
